Det här med samsovning
Innan jag fick barn såg jag inte mig själv som en samsovare. Inte alls. Jag har aldrig haft något emot det egentligen men har inte velat göra det själv. Tji fick jag! Från start har Vilmar tydligt visat att han behöver mycket närhet, nej - han kräver till och med mycket närhet. Och klart pojken ska få det! Som jag brukar säga, han kommer inte bli bortskämd med pengar och prylar, men kärlek, det kommer han få i överflöd.
Iallafall, den första tiden försökte jag få honom att sova i babynestet i hans spjälsäng, med betoning på försökte, för det gick bara inte. Han somnade så gott efter amning och sov som en stock i min famn, jag la ner honom i det ombonade nestet och höll kvar händerna en god stund för att han skulle fortsätta sova. Och nog gjorde han det, i ca 3min efter jag släppt. Sedan började han söka och vaknade, ju längre tid det tog innan jag tog upp honom igen desto mer elak blev han - såklart. Så då började arbetet med att lugna och söva ner återigen. Jag höll på att bli tokig av sömnbrist, som jag gick runt, runt på nedervåningen på natten. Nu när jag ser tillbaka, efter jag lärt känna honom så förstår jag ju att han bara ville vara nära.
Till sist var jag så utmattad så jag började bli rädd för att ramla eller ännu värre tappa honom, jag tror inte det skulle hänt men rädslan fanns där, absolut. Inte blev det bättre av att jag envisades med att byta blöjan nere på skötbordet, även nattetid. Till slut sa mamma åt mig, men måste du kliva upp? Kan du inte amma och byta på honom i sängen?
Bra fråga, varför inte? Till saken hör även att jag blev rejält sydd vid förlossningen, och fick sedan en infektion som penicillinbehandlades så jag hade även väldigt ont. Jag testade natten därpå, och vilken jävla tur att jag gjorde det. Sedan dess sover han bredvid mig, liggammas och mår toppen! Sover som en liten gris och hinner inte ens göra ett ljud då det är dags för mat, jag vaknar av att han bökar.
Nu har nästa projekt med sömn påbörjats, förut har det varit stört omöjligt att få honom att sova i någon ordning före midnatt, oftast har han knoppat in vid halv ett. Vilket har resulterat i att vi sedan sovit bort hela förmiddagen tillsammans. Nu de senaste två kvällarna har jag lagt mig vid nio tillsammans med honom och han har lyckats komma till ro och fortsätta sova. Så idag t ex gjorde vi morgon klockan sex, sen lekte vi en stund innan han åt och somnade om till tio. Så innan klockan sju hade jag fått massor gjort! Ska inte ha för stora förhoppningar men förhoppningsvis fortsätter det i den här stilen. Dagen känns så lång och jag blir så pigg!
Aja, nu ska jag fortsätta titta på Dingles, på återseende!