Tant Elin

Jag har alltid bloggat för min egen skull, och det är väl därför jag återkommer lite nu och då när andan faller på. Har varit på väg att sätta mig flera gånger de senaste veckorna men alltid kommer något emellan. Men det är väl det som är livet. Förr eller senare så har man tid igen. Dagarna flyger fram och Vilmar växer så det knakar. Tiden går så fort, precis som alla alltid sagt, ju äldre man blir desto mer märker man det. Men det har sin charm det med, att man får se till att ta tillvara på ögonblicken. 

 

Det känns att det är mörkare ute och advent, som vanligt får jag mer tankar då. Över allt som hänt, vad som komma skall och andra filosofiska saker. Saknaden över de som inte finns mer känns mera den här tiden på året. 

 

Man får mer funderationer över hur livet ser ut. Vad som gjort att man är den man är idag. Typ. Snart är det även två år sedan jag opererades, galet. Har inte ångrat mig en sekund, det var min livräddare, oavsett vad andra kan ha för åsikter om det. Ha det ni, jag vet hur jag resonerar och vad jag behöver, det räcker för mig. 

 

Jag tänder ljus i mörkret och minns, minns de som inte längre finns med oss. Fan vad ont det gör vissa dagar.

 

Tänker på vad en vis vän sa, som tyvärr inte finns med oss längre. Vikten av att förlåta och överse folks misstag och fel. Jag ska börja leva mer efter det, för hon var klok. Hon fattas mig.